Så mystiskt och annorlunda det var. När man rumsterar om i själens yttersta småvrår så är det få saker som faktiskt har namn och går att sätta ord på. Ord som mystiskt och annorlunda är bara "hitte på" i jämförelse. Jag förstår människor som förtränger hemska händelser, jag förstår hur man kan glömma bort sina barn i bilen på flygplatsen, jag känner med dom som vill klä sig i en självmordsväst, men aldrig kommer jag förstå mig själv, aldrig kommer jag känna mig själv.
-Hej. -Hej. -Såatteh... -Ha ha. -Sadu? - Öhum. -Jaha. -Nä va? Jo, sa du? Nä sa jag? Samtal är en av dom få saker som kan vara hur långa som helst utan att de täcker någon som helst yta. Yta. Jag hatar ytor. Älskar ytor. Vill inte vara yta. Ytlig och tjock. Jag fejkar mig djup, jag svälter mig smal. Det funkar sjukt bra. Det är jag. Tar tillbaka allt som jag sagt i en handvändning, vänder om och tar en annan väg. Ett annat liv. Jag är en vagabond, jag bryr mig inte, jag kan välja vad som helst. Lögnerna smakar bittert i munnen. Jag känner dom. Likt ett EKG studsar jag upp och ned, bra, dåligt, bra, dåligt, bra, dåligt. På festen låtsas jag stå stilla men jag kastas egentligen mellan parkettgolvet och gipstaket, välter drinkar, slår sönder möbler och stereo anläggning. Jag tar chips. Lägger tillbaka dom alla utom ett. Kollar i skivsamlingen och tror jag väljer skiva. Jag krossar samtidigt en golvlampa och river ut de flesta böckerna i ett försök att stoppa min framfart. Nä, så kan det gå tänker jag. Väljer ut en skiva och får igång musiken. Får stopp på allt. Får stopp.
You walk through my walls
like a ghost on TV... you penetrate me.
And my little pink heart
is on it's little brown raft... floating out to sea.
And what can I say I'm wired this way
and you're wired to me.
And what can I do but wallow in you
unintentionally?
What kind of paradise am I looking for?
I've got everything I want and still I want more.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment