Ibland reagerar man precis som vanligt. Ibland gör man inte det. Jag hade precis slitit ut handen ur trädet när stormen kom. Vinden yrde och jag kunde inte höra mig själv skrika, men jag skrek åt dig. Skrek åt dig att springa, att gömma dig. Blåsten var öronbedövande, löven piskade mina bara armar och jag såg hur du sprang, stannade upp och tittade tillbaka, jag viftade iväg dig, "rädda dig själv" tänkte jag. Sen böjde jag mig ned över barken, kikade över detta landskap, tittade in i den miniatyrvärld med gröna små blad och stigar bland trädets innersta ytor. En grön larv letade sig genom en skåra och mellan en liten utstickande gren som bildade en liten kulle i landskapet låg en röd myra. Längs med kanten på barken snirklade sig en å med porlande vatten och den passerade precis en liten kvarn vars vingar snurrade mot den klarblå himlen och tog fart i den tillfrisknande vinden. Syner och ljud drog ned mig ännu ett år. Jag var här. Jag var här.
"Whipping past the reflecting pool o me and you
skipping school. We make it up as we go along, we make it up as we go along."
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment