JÄRNSPÖKEN

Mellan björkarna ser jag gågatan, täckt av löv, täckt av snö, täckt av buss-smuts och gamla fotspår. Täckt av allt som inte var där förr. Jag hörde att någon blivit rånad där, eller slagen eller vad det nu var, jag kan knappt tro det. Den känns normal. Det känns precis som förr. Mina armar bär knappt mina händer och om det inte vore för senor och hud skulle jag garanterat tappa både dom och armar, jag orkar inte. Inte egentligen. Jag faller ihop där, jag ligger där på gågatan, borttappad som en vante. Jag står en bit bort och tittar på mig. Va fånig jag är. Vad gör jag? Är det där jag? Mitt tonårs-jag, En slafsig lovikavante som legat i en vattenpöl. Hål kring tummen och alldeles sandig. Skulle jag ta hem mig själv? Borsta av mig, torka mig med hårtork, laga mig med vitt garn som lyser som en kontrastsöm jämfört med det gamla? Slutligen para ihop mig med en annan borttappad vante och använda mig bara så kärleksfullt som bara du skulle göra?

Nej. Jag är inte du. Jag är tyvärr inte som du utan som jag. Mitt tonårs-jag förblir liggande och mitt cyniska 24års-jag tittar bara på. Det finns ingen räddning för dina gamla synder när du är en cynisk jävel. Långt borta visslar fabriksvisslan och arbetarna suckar och samlar ihop sina tomma lunchlådor. Mitt 24års jag kikar ner på armen, på den vita kontrastsömmen som någon mer barmhärtig lämnat efter sig. Fyfan vad jag hatar mig själv ibland.

"Jag vet inte varför men kanske är det därför jag minns det så väl,
dina stora ögon dina bruna händer dina vassa knän."