RUU OCH ANDRA MÄNNISKOR

Litegrann som filmmusik som berör på djupet utan att man säger ett enda ord. Så svårt att beskriva är det att förklara Ruu och andra människor. Det är egentligen ingen skillnad på Ruu och andra människor. Han är en annan människa. Precis som alla andra människor. Men han låser in sig och hoppas att dom andra ska försvinna. Men dom har tagit över världen, det finns ingenstans att ta vägen.

Dom stiger in i ditt liv. Dom kommenterar saker, jag är så förundrad. Man gör inget bra intryck gapandes. Ofta är det värst i början. Jag ser bara en fasad, en genomskinlig fasad.

"Jag ser dig."

"Jag ser rakt igenom dig."

Som en tuschteckning på ett OH papper. Jag lägger knappt märke till teckningen utan ser mönstret i tapeten bakom. Jag är så bra, så uppmärksam, jag har listat ut allt.

Sen bleknar världen. Som en polaroid bleknar bakgrunden och sen växer bilden och snart kan jag inte se mönstret i tapeten. Jag blir förvirrad, letar efter konturer där det är en kind, letar mönster i ett hårsvall. Jag har inget vidare djupseende. Blir arg, frustrerad. När jag väl vant mig finns bara bilden kvar, under en kylskåpsmagnet, med en hälsning under.

Jag älskar mina bilder. Samlar dom i mappar och pärmar. Fäller tårar över dom ögonblick jag sett personer på riktigt. Tröstar mig med att polaroider tål väta. Lite som filmmusik när den glider in lite för sent i ett klipp. Det är oerhört vackert med skörheten, osäkerheten. Det vassa och ohållbara. Vackert och sorgligt på ett sätt som får mig att handla kylskåpsmagneter.

"When the disappearing begins

The ghosts we kept within

Can break free from inside

And untie our blindfold eyes

To repel ghosts"

Manic Street Preachers - To Repel Ghosts