VÄCK MIG INTE IMORGON

Jag vill sparka på mig själv. Sparka på kroppen som ligger ihopkrupen på golvet. Låtsas vara ledsen. Vill se mitt ansikte som jag gömmer i händerna. Tänker mig ett hånflinande leende med vassa tänder. Eller gråter jag? Jag vet inte. I vilket fall som helst tänker jag sparka en gång till. Till och med nazisterna trodde sig göra gott för världen. Lilla idiot. Folkmördare.

Som vanligt är det hösten som jävlas. Är fast i tankar som slingrat sig runtom, till en början helt genomskinliga som en lätt gas. Berusande så man känner sig lätt. Väldoftande. Sen sakta men säkert blir det dunklare man vet inte riktigt vad som är vad längre. Konturerna blir otydligare och plötsligt så förtjockas självaste luften runtom. Blir kvicksand. Du måste drunkna eller kämpa dig loss. Det finns inget mellanting. Du kan inte plaska omkring i den och dra fram en god bok och ta en margeurita. Kämpa eller fly.

Eller är det bara jag som inte vet hur man hanterar kvicksand? Alla andra som möter hösten struntar dom i kvicksanden eller upplever dom ingen kvicksand. Här är kvicksanden uppblandad med grå blykorn. Gör mig tyngre. Gör mig mer frustrerad. Gör mig förgiftad. Känner mig yrslig och vill bara sova. Fly genom att bli dödssjuk och dö.

Nu har jag flera dagar varit förbannad på att allt är så grumligt. Gjort vänner illa med mitt beteende. Vet inte varför eller ens hur egentligen. Det är för grumligt för att jag ska veta vad mina egna händer gör. Hör hur ångvisslan i fjärran varnar för rev. Fan... Jag är i båten igen. Nä det blev ingen positiv blogg.

Väck mig inte imorgon.
Denna dagen har varit så lång.
Alla stigar jag prövat
på jorden har haft sin gång.
Nu börjar fötterna domna
dom har vandrat sig slut.
Snart får jag äntligen somna.
Så vilar jag ut.

Väck mig inte imorgon.
Låt solen gå upp utan mig.
Låt det vara en fin dag
Låt solen gå ner utan mig.
Nu börjar omvärlden domna.
Inget hände väl sen?
Nu får jag äntligen somna.
Så väck mig aldrig igen.

Emil Jensen - Väck mig inte imorgon