MITT FÖRSTA INLÄGG I MITT NYA LIV

Då var jag här. Mitt nya liv. Känns konstigt. Långt bort från mitt mörka deprimerande inre. Emoungen skriker i bakgrunden. Det här är jag som skriver. Det ser ut som någon annan men det är jag. På rikt! Nu börjar jag.

____________________________________

Åkte på dop förra helgen. Systerson som döptes. Jag försov mig. Kom en halvtimma efter att själva cermonin var över. Men jag fick vara med på fikat. Det känns bra att alla bara ler när jag kommer sent till sådana tillställningar. Det känns lite som "om någon så Ante". Jag är förlåten redan då jag gör det. Och anledningen till att jag är det är att jag är 17år. Jag är 17år och har egen bil och jobb. För min familj är jag 17år. Fanns det andra tonåringar i min familj (alla är yngre eller äldre) så skulle min familj garanterat utan att tänka på det placera mig vid barnbordet. Jag skulle också utan skruppler äta köttbullar med mos och ketchup eller kokad korv istället för oxfilé med rådjursadel och björnhjärna eller vad man nu äter när man inte äter vid barnbordet.

Du kanske tänker att det måste vara tråkigt att inte få vara med dom vuxna och behandlas som ett barn med en klapp på huvudet. Men jag måste säga att det är schjukt schönt! Visst märker jag klappen på huvudet men jag antar att jag inte bryr mig sådär jäkla mycket. Fördelarna att få göra som man vill uppväger långt särbehandlingen.

_________________________________________

Det var mitt första inlägg. Jag vette tusan om det blev så positivt egentligen. Aja det är inte så väldigt emo iaf.

TJIPP!!